Subject: 20847735.dk
Intervju med Magnus Waldeborn, etnolog och kulturarbetare, 021202
Intervjuare Anders Ottosson

Anders Ottosson: Innan vi går igång vill jag kort berätta lite om bakgrunden till den här inter-vjun
och vad vi kommer att diskutera. Resultatet av vårt samtal kommer att presenteras i sin
helhet på hemsidan 20847735.dk, en konstnärsdriven site för diskussion, kommunikation
och konstnärliga projekt i olika former. Orsaken till att jag har valt att göra den här intervjun
med dig som etnolog är att jag vill lyfta fram dina unika perspektiv på den typ av intervju-situation
eller konstnärlig verksamhet som du just nu deltar i. Det skulle vara spännande att
höra vad du har att säga om den här typen av hemsidor som fenomen och om den intervjun vi
gör just nu, du har ju en lång erfarenhet och kunskap av intervjuer genom din utbildning och
ditt arbete med intervjuer inom museivärlden. Jag tycker vi börjar med att diskutera förutsätt-ningarna
för hemsidan och den typen av initiativ. Det är idag svårt att komma igenom media-bruset
med ett budskap, men tack vare ny och billig teknologi finns samtidigt fler möjligheter
att nå ut. En möjlighet som fler och fler tar vara på, och som hemsidan 20847735.dk är ett
tydligt exempel på. Hur ser du på de historiska förutsättningarna för dagens situation?
Magnus Waldeborn: Spontant kan jag tänka alltså det är en logisk konsekvens av en slags
sekulariseringsprocess där man kanske nu börjar klara av att agera självständigt i en roll som
inte är självklar. På 80- och 90-talet fanns en desperat längtan efter någonting, det var en
ständig jakt på något att hålla sig fast vid, någonting gripbart och det här är kanske svaret på
det, att man har kommit ett stycke till. Även om saker och ting är ogripbara och svåra att få
fatt i så tränar man sig i att vara självständig och osäker, och då kan det nog skapa just såna
här fenomen.
AO: Individen är viktig.
MW: Ja, att individen också så tar ett ansvar och ser det osjälvklara som ett tillstånd som man
faktiskt kan hantera. Där du inte behöver gripa efter någonting att tro på. Den här desperata
jakten på någonting att tro på, som är som en lampa som man måste klänga sig fast i. Att man
nu har kommit ett stycke till och kan leva i den här otydligheten på ett självständigt sätt.
AO: Men du har ändå alltid något i ryggen, någon slags bakgrund eller bas i form av en
organisation eller ideologi. Oavsett om det gäller en politisk aktivitet eller konstnärliga
projekt.
MW: När gud dog måste man hitta något annat, och då hittade man det politiska systemet.
Och när de politiska systemen inte fungerar längre då måste man hitta något annat att gripa
tag i och när man upptäcker det så har man bara sig själv kvar. Då måste du jobba med dig
själv i förhållande till det du ser omkring dig. Och i det så skapas något nytt, nya förhållnings-sätt
till tillvaron. Där resultatet blir någonting kreativt. Jakten på det goda kan ta sig hur
många uttryck som helst. Ett politiskt värdesystem exempelvis, det är där man kan hitta ett
system för det goda. Då är man tillbaka till det behovet man har av den trygghet som ett
system ger. Speciellt i urbana områden så tror jag att det utkristalliseras någonting annat
e f te r h and , dä r j ak te n de t goda ti ll slu h am nar h os e n sj äl v , de ä r i s i g s j ä lv m a hi tta r
de t goda och när man konstruerar detta så måste man konstruera det tillsammans med andra
människor. Och på dom ytorna så skapas mycket gott kreativt som man inte kan känna igen
från tidigare.
AO: Så du tror inte det har så mycket med instrumenten och teknologin att göra, utan med
tidsandan?
MW: Det ena ger ju det andra. Ekonomiska förutsättningar och annat spelar ju självklart
också en roll.
AO: Fanns det nåt liknande tidigare? Det fanns klubbar och vissa nätverk mellan författare
och andra som höll tät brevkontakt.
MW: Men det var ju människor som var fast i sina system så att säga. För dom var det snarare
kamp för att göra sig självständiga, att klippa någon slags band, att göra upp med någonting.
För alla dom som var varma i exempelvis diskussionsklubbarna hade sina förutsättningar i sin
bakgrund, som byggde på en mycket tydligare klasstillhörighet. Om man ser på den utveck-lingen
så tror jag nog att dom har berett en mark för dagens situation, men jag tror att man
har kommit ett stycke till idag. Där du inte har banden riktigt så tydliga till din klass, din
plats i näringskedjan. Dom är inte så tydliga. Du skapar dig själv tillsammans med andra
under lite andra förutsättningar än vad som gavs tidigare. Och speciellt i västerlandet och i
urbana miljöer så är det här mycket otydligt och suddigt. Under 80- och 90-talet så har man
försökt komma tillrätta med vad man är och vad man hör till. Även om man kunde ha
värderingar som är klassrelaterade i sig, så var banden svåra att ta på och kopplingen väldigt
otydlig. För de generationer som växer upp idag blir banden ännu suddigare.
AO: Det positiva med dagens möjligheter till möten mellan individer är att man får chansen
till att vädra sina åsikter, utan att kanske påverka så mycket. Men man kan kanske ifrågasätta
genomslaget på såna diverse smågrupperingar.
MW: Det har ett syfte. Jag tror på dom väldigt småskaliga projekten som ger några någonting.
När man läser en bok, när man lyssnar på musik, eller när man är på konstutställningar, så
kan jag få den ögonblickliga viljan till att göra någonting. Det triggar en. Och det spelar ingen
roll vad man gör egentligen, man kan påta i trädgården eller vad som helst. Det sätter igång
en vilja att göra någonting. Om jag gör någonting kreativt så kommer det att påverka någon
annan i min omgivning. Alltså då har jag involverat ytterligare en person i min upplevelse,
som jag har hämtat någon annanstans ifrån. Jag tror det är så man ska se det. Kan man liksom
plantera viljan att göra någonting lite här och där, så smittar det av sig. Allt det stora trappar
upp förväntningar, det förlamar allting, det förlamar kreativiteten eller viljan att göra någon-ting.
Jag är ofta för dom små lösningarna för hur man sätter igång någon att göra någonting.
AO: Kan man utnyttja en sådan här intervju till något mer?
MW: Resultatet av samtalet överhuvudtaget är ju ett användbart källmaterial.
AO: Du ser det som källmaterial?
MW: Inte mer. Alltså, själva görandet, görandeaspekten av det här, det är viktigt. Och sen så
spelar väl kanske, utifrån det resonemanget, inte resultatet någon roll.
AO: Förmedlingen av resultatet, att det får någon spridning, eller att man kan nå ut på
ytterligare sätt. Du lägger ingen större vikt vid det?
MW: Nej, det tycker jag nog inte. Jag tycker nog att det är själva görandet som är viktigt.
Visst det här kan ju bli ett fantastiskt källmaterial som man kan använda sig av, för forskning i
kulturella förändringsprocesser. Där är det ju säkert oerhört intressant som källmaterial, efter-som
att hela projektet är en liten beskrivning av en just en sån här förändringsprocess. Du har
någonting här och nu, och du upplever det väldigt starkt som att det här är någonting som är
till skillnad ifrån då. Och att det förändrar villkoren för kulturen, för den kulturella processen.
Det är en sak, men rent mänskligt så tror jag det görandet som är det viktiga.
AO: En hårdnackad etnolog kanske bara skulle se det som ett studieobjekt och inget annat.
M W : D e pr o fe s sio ne ll e s e r ju all t id ut if r e t e go i s ti s kt pe r s pe ktiv , s o e t o bje k t he l e nk e lt ,
som man kan ha användning för. Tillfredställa sig själv genom sitt projekt, sitt professionella
projekt, eller vad det nu kan vara. Men generellt så är det ju ett intressant källmaterial, jag tror
säkert att man kan använda sig av det. Just för att belysa en kulturell process är det ju ett jätte-spännande
material. Det viktiga är ju att det händer här och nu, sen är det ointressant. Men
för mig är det en ideologisk fråga. För jag tror inte på dom storskaliga projekten, jag tror på
dom små projekten som händer nu. Det är det som händer som är viktigt, vad som händer
med människorna i görandet helt enkelt. Sen så kan resten vara väldigt mycket
efterkonstruktioner och fernissa.
AO: Hur skulle du beskriva rollfördelningen i en intervjusituation?
MW: Ögonblicket när man pratar, i en intervju eller i ett samtal, det är en konstruktion som
båda är med om. Intervjun är lika viktig för den som intervjuar som för den som svarar, det är
en konstruktion. Man hjälps åt att skapa någonting. I ett sånt här direkt möte är man två om
sk ape l se n, och de t ä r t r o r ja g ä r vi k t i g att ma bä r m e d s i g . O man vä nde r s i mo e tt o bj e kt
är det lika viktigt att man själv reflekterar över vad man gör och vad man säger.
AO: Man är reflexiv.
MW: Ja, precis. Det reflexiva förhållningssättet, det är det absolut viktigaste att ha med sig.
Och det spelar ingen roll vad man gör för någonting. Bara man har med sig det reflexiva
förhållandet, och det kan man bära med sig i princip vad som helst. Men det vetenskapliga
förhållningssättet, det som kallas faktabaserad intervju, alltså där intervjuaren är ute efter att
söka efter fakta, det släpper man ju mer och mer även inom etnologin, det är själva samtalet
som är viktigt, eller det som man skapar tillsammans. För i det som skapas så kan man lägga
ett raster av tolkningar.
AO: Man kan heller aldrig veta vad som är sant och falskt.
MW: Nej, precis. Det finns ingen sanning helt enkelt.
AO: Och det som är kvar är berättelsen.
MW: Ja, eller det som är sant för någon kan vara falskt för en annan. Eller om man vänder på
det, att det som sägs är sant utifrån den rådande konstruktionen.
AO: Tror du man kan få användning av en sådan här intervju på samma sätt som en intervju
ni skulle gjort för museet?
MW: Ja, det tror jag säkert. Allt sånt här muntligt material är fascinerande. För det är ju enda
möjligheten man har att tränga in i det självupplevda. Och människans erfarenheter, det är ju
det som är spännande. För det är i en människas erfarenheter som man kan se sig själv. Då
möter man sig själv. Allting man gör eller upplever, det suger man in, och det används i ett
samtal. Man bär erfarenheterna med sig. Och det är väl så man kan använda sånt här material.
Alla dom här mötena skapar kreativitet. Så fort du speglar dig i en annan människa så i ett
samtal så skapar du en kreativitet, du skapar en vilja att överhuvudtaget göra någonting. Men
det man kommer åt i det öppna samtalet, utifrån ett källmaterialperspektiv, det är att komma
åt människornas djupare erfarenheter, som du inte kommer åt på annat sätt egentligen. Men
det kräver ju också att det finns en grund för öppenhet och en tillförlit i situationen, man kan
vila i det så att säga. Om man kan vila i någonting då kan man också gräva i dom djupare
erfarenheterna. För etnologiskt källmaterial så är djupintervjun viktig. Och det tillstånd man
vill komma åt det är just de här djupare erfarenheterna som är svåra att komma åt på något
ann a sät ge no e tt s a mt al . Al l tså de n e ns k i lda mä nnis k ans dj upa e r fa r e nh e te r e lle r k ä nsl or .
Det är viktigt. Så det är lite tråkigt att prata om källmaterial. Men om man ställs i ett hörn
och frågar sig vad det ska vara bra för, så är det ögonblicket egentligen. Allting annat är en
konstruktion. För ögonblicket är så rent. Det är den rena upplevelsen man vill komma åt, inte
den som är konstruerad, som är tillrättalagd. Det är den upplevelsen som gör att du vill göra
någonting. Man kommer ut ifrån biomörkret och ut på gatan en vinterkväll, du vet när snön
dalar ner. Man vill liksom bara springa genom gatan och man vill göra någonting, det är ju
fantastiskt. Och då har man den här rena upplevelsen. Det här oförfalskade ögonblicket, det
rena, ja, sanningen kan man väl säga. Och visst man har fått hjälp med den, du har fått ju fått
söka hjälp för att komma till den känslan ändå, det är ju en annan människas vilja att göra
någonting som har skapat den möjligheten för mig. Sen är det ju vissa som har privilegiet att
kunna ägna sig, att göra någonting, där det enda syftet är att trigga någon att göra någonting
annat, eller känna någonting.
AO: Det är det du strävar efter när du gör intervjuer, att en intervju kan ha den funktionen
också?
MW: Absolut, du kan läsa en intervju som är fullständigt ointressant, men så hittar du en
passage där det händer någonting. Det kan vara många sidor, men du kan hitta två rader som
är bra. Det finns alltid någonting som är bra i vad som helst egentligen, det gäller bara att
hitta det. Strävan att inte vara kategorisk helt enkelt. Det finns alltid någonting gott. Det
gäller film, musik eller alla uttryck och all vilja att göra någonting. Det finns ju alltid någon-ting
positivt att hämta, det finns alltid någonting där som man kan dra nytta av. Det tror jag
är viktigt.
AO: För den kreativa delen av människan.
MW: Ja, precis. Det finns slagdängemusik, som nästan är industriellt förpackad, men du kan
hitta melodier, hitta någonting långt inne i ljudbilden som du kan lyfta fram. Så plockar du
fram det och lägger det i en liten låda för sig med godsaker.
AO: Så du sätter inga gränser för upplevelsen?
MW: Jag tycker att om man har görandet, viljan att göra, och den sanna rena upplevelsen som
en slags bensin eller energi för görandet så ser jag klassificerandet och kategoriserandet som
ointressant. Här är etnologin rolig, och har varit rolig för mig, för att läsa ögonblicket, att se
någonting i något som sveper förbi. Att i alla fall fånga det väsentliga.
AO: Och det är viktigare än själva vetenskapen i sig?
MW: Vetenskapen i sig är ganska osjälvständig kan man säga. Det jag säger utgår från mig
först och främst som människa. Sen så har jag färgats av en massa olika saker och erfarenheter,
men det som etnologin kan träna en i, eller som man har hjälp av som betraktare, det är just
att träna sig att försöka fånga väsentligheterna i den här strömmen av information som ögon-blicket
är. Men etnologin är ju rätt osjälvständig som vetenskap i sig. Det som jag velat lyfta
fram är görandet. Just det att fånga ögonblicket oavsett form. Formen och formatet är ointres-sant.
Kategoriserandet är ointressant. Det som är viktigt är grundläggande saker som är väldigt
allmängiltiga, allmänmänskliga, och det är där energin ligger.
AO: Alla olika former och uttryck och antal inblandade personer är oviktigt för dig?
MW: Ja, det handlar om allt görande. Det handlar om hantverket och att påta i trädgården
eller vad som helst, det är en energi. Det konstnärliga uttrycket är koncentrerat energi. Där
har du fokuserat energin. Och det är den energin som kan frigöra annan energi. Om jag påtar
i trädgården är det bara min energi. Min upplevelse just nu. Men den här fokuserade energin
som du koncentrerar, det är den som kan ge ringar på vattnet. Det beror på vem som upplever
det men det spelar ingen roll vilken form det har. Bara du upplever det. Det är därför man
känner någonting när man har fått den här laddade eller koncentrerade energin, i form av en
film eller en utställning, för där är den koncentrerad, och det kan jag ta åt mig av. Det kan
trigga mig att göra någonting, exempelvis att påta i trädgården. Och det är väl det som är
viktigt. Då har man lyckats.